För några veckor sedan hade jag förmånen att vara med och undervisa ett hundratal blivande lärare i Kina. Vi möttes av oerhörd entusiasm, engagemang och pionjäranda. I landet där precis allt kommuniceras över sociala medier i en ständig flod var ändå det viktigaste intrycket den stora viljan att vara tillsammans, att prata, sjunga, lära, drömma och växa i äkta människomöten.
Vi människor har en djup drivkraft att mötas och skapa i gemenskap, att bilda en ensemble. När vi möts känner vi av varandra med hela kroppen, med alla sinnen. Vi träffas av den andres blick, vi skakas om och berörs. Vi lär oss tala, argumentera och inte minst: vi lär oss att lyssna, den förädlade formen av att höra. Ljudvågor blir till betydelse och berättelser blir till liv. I våra hjärtan.
En bra lärare är en oöverträffad förmedlare av kunskap och bildning. Men mycket information förmedlas idag på annat sätt. Vi vet var och en väldigt mycket utan att vi egentligen förstår hur det gick till. Vi samlar och fångar in från många källor, jämför och reflekterar. En av källorna är skolan och lärarna.
Ja, kanske är skolan inte ens nödvändig för lärandet i framtiden, kanske kan vi avskaffa skolan som läroanstalt? Men kan vi avskaffa skolan som social mötesplats, som träningsarena för mänskligt liv? För det är ju tyvärr så, att det inte hjälper att vi kan lösa andragradsekvationer, böja verb eller slå spikar i en bräda om vi inte kan leva tillsammans utan att vara rädda. Rädda för varandra, rädda för vad som ska hända eller för vad den andre ska göra mot mig. Ja även rädslan för vad jag kan göra mot andra. Det till synes enkla är det svåraste och just därför behöver vi öva.
Att leva tillsammans utan att någon är rädd, utan att någon gråter i natten, stannar hemma från skolan eller drar sig för att säga det man vill. Att leva ett liv som faktiskt inte handlar om vinnare och förlorare utan bara om vinnare. Min kärlek hjälper dig att växa, din kärlek ger mig mod att inte vara rädd.
Att skapa plats där faktiskt ingen är rädd, där vi som barn och vuxna kan öva oss att vara tillsammans, att växa tillsammans i trygghet, det är skolans största utmaning. En plats där vi är människor, och inte barn, föräldrar, lärare eller rektor. Där vi är du och jag. Där vi lyssnar till varandra, ser varandra som de alldeles underbara, och fantastiska människor vi är. En plats där kärleken vinner över rädslan.
Örjan Liebendörfer
Rektor