I Barnombudsmannens senaste rapport ”Välkommen till verkligheten” beskrivs återigen hur vuxna inom den svenska skolan regelmässigt utsätter barn för kränkningar och även fysiskt våld. Skollagen betonar elevernas rätt till trygghet och studiero och ger därför vissa befogenheter till rektor och lärare för att komma tillrätta med ordningsstörande beteende men innehåller inget direkt förbud mot fysiska ingrepp. BO menar dock att lagen är otydlig och ger ett för stort utrymme för fysiska ingrepp vilket även flera vägledande domar visat. Det finns i praktiken ett visst utrymme att utöva våld även i andra situationer än rent nödvärn. Enligt BO är det främst barn med funktionsnedsättningar som drabbas av våld från vuxna, inte minst utåtagerande pojkar med ADHD. Möjligheten att ingripa rent fysiskt måste finnas, i varje fall som hot, menar förespråkarna som även applåderas av en hel del skoldebattörer och ledningssidor, ja även av lärare och föräldrar. De senaste dagarna har vi bland annat på Expressens ledarsida kunnat läsa rubriken ”Ibland är det rätt att ”kränka” elever”. En argumentation som bygger på logiken att det barn som stör ordningen kränker andra barns rätt till trygghet och studiero. Med samma logik vill många se att mobbare omedelbart kastas ut, tvingas byta skola och bestraffas. Vuxenansvar är att sätta gränser, åtgärda och straffa. Att även det barn som mobbar eller stör ordningen behöver hjälp kommer lätt i skymundan, och i ännu högre grad själva orsaken till beteendet. Att barn ska lära sig att veta hut har fått en renässans i spåren av stigande PISA-panik och rädsla att Sverige ska hamna efter som kunskapsnation.
En motståndsrörelse mot det auktoritära tänkandet vinner dock allt mer mark. Den utgörs av psykologer och familjeterapeuter som Ross Greene, Jesper Juul och Bo Hejlskov Elvén. Med otaliga studier och mångåriga erfarenheter som stöd har de visat hur vi måste tänka tvärt om och att det går att bygga en skola på icke-auktoritära principer. De menar att barn alltid agerar så gott de kan, det är vi vuxna som skapar situationer där ett auktoritärt ingripande till slut är oundvikligt. Ett barn vill alltid göra sitt bästa, vill lära sig i skolan och bete sig på ett bra sätt i förhållande till omgivningen. Det är med andra ord inget fel på barnen! De nya icke-auktoritära synsättet applåderas inte av alla och har inte fått fullt genomslag i lagstiftningen vilket bland annat BO beklagar. Ett skäl är att politiken inte alls är forsknings- och evidensbaserad vilket den utgör sig för att vara. Istället är den baserad på tyckande, personliga erfarenheter och vanor. Även om vi får höra av forskningen att vi behöver tänka om låter vi bli, det är enklast så.
Med Greens ”Problemlösning i samförstånd” och Hejlskov Elvéns verktyg för hur man kan arbeta låg-affektivt i skolan begränsas behovet av auktoritära ingripanden till renodlade nödvärnssituationer. Ja inte ens för att stärka kunskaperna är disciplin den rätta metoden, kunskap kan aldrig bankas in i eleverna men som skola kan vi ska förutsättningar för lärande. Dit hör självklart trygghet och studiero. Men för att komma dit finns det andra vägar än den auktoritära.
Läraren som auktoritet istället för en auktoritär skola
Trots det nära släktskapet rent etymologiskt är begreppen auktoritär och auktoritet närmast diametralt motsatta. En lärare som är en auktoritet har inget behov av att vara auktoritär och förtjänar sin upphöjda roll istället för att ta den med, eller hot om våld. En lärare som kan berätta, inspirera, lära ut och som behärskar sitt ämne och sin sociala uppgift är en underbar inspiration och förebild. En lärare man ser upp till av fri vilja, inte av tvång.
En skola med lärare värda att beundra, värda att se som förebilder har mycket få disciplinära problem som inte går att lösa med humor, avledning och samtal. Det är därför läraryrkets degradering varit så fullständigt katastrofal för den svenska skolan. Läroböckernas dominans och elevernas ”forskande” på nätet har hjälpt till att sätta läraren på undantag. Istället för att stå upp för folkbildningsidealen som undervisningskonstnärer förväntas lärarkåren vara systemadministratörer i ett detaljstyrt skolsystem som inte alls är så målstyrt det sägs vara. Disciplin, regler och fysiska ingrepp är desperata försök att komma åt symptom på skolsystemets verkliga problem men blir inget annat än slag i luften.
En icke-auktoritär skola är fullt ut möjlig men vi behöver tänka om och göra upp med 1900-talets normer och värderingar som fortfarande präglar skolans värld på många håll. Nu är det faktiskt 2015 och Sveriges framtid handlar om att vara spjutspets för nya idéer och en hållbar livsstil inom ramen för ett multikulturellt globalt landskap. I det ljuset behöver skolans reformer riktas mot frihet för skolor, skolledningar, lärare och föräldrar. Frihet att låta bildning, kultur, forskning och lust till lärande strömma in i klassrummet. Den goda läraren måste lyftas fram, få stöd och resurser. Vi behöver en skola som snarare fångar upp de antika akademiernas ideal än katederskolans. En sådan skola kommer knappast vara en flumskola, men däremot en skola för livet så som det kommer gestalta sig under det minst sagt dramatiska 2000-talet.
Örjan Liebendörfer
Rektor
Skolledare Liebendörfer lägger stor möda på att tydliggöra skillnaden mellan att vara auktoritär och vara en auktoritet. Det är dock svårt för mig att förstå varför sättandet av gränser och utdelandet av konsekvenser för regelöverträdelser nödvändigtvis är auktoritärt. Varför är det auktoritärt att förflytta en mobbare som med sina illasinnade handlingar ställt till stor skada (ofta livslång) för den som drabbats? Att den som mobbar i vissa fall också har problem är egentligen ovidkommande. Med ett sådant resonemang kan ju vilket beteende som helst förklaras och försvaras. Betyder detta att vi inte ska utdela några konsekvenser eller straff överhuvudtaget i samhället på grund av vetskapen om att de som begår allvarliga brott ofta har en brokig levnadshistoria eller en svår livssituation?
Liebendörfers bild av den gode pedagogen är måhända enkel att instämma med. Att läraren avprofessionaliserats i sitt yrkesutövande är sant och detta är en utveckling som pågått under en längre tid. Inte minst skolledare har i många fall varit en bidragande faktor till denna utveckling. Att ge lärararen grundläggande verktyg för att upprätthålla någorlunda ordning är dock inte något som fråntar denne att också vara en inspirerande och på andra vis positiv auktoritet i klassrummet. På vuxenutbildningen där jag själv är verksam är av förklarliga skäl förvisso ordningsproblemen minimala. Det bör dock poängteras att denna verksamhet präglas av en nolltolerans mot kränkande beteende och regelöverträdelser kan leda till avstängning från utbildningen. Tydliga konsekvenser ger också bättre ordning och studiero. Jag kan dock hålla med om att detta inte löser alla de problem som svensk skola brottas med.
Liebendörfers idéer har redan prövats under lång tid i detta land; ett land där man verkar vara oerhört rädd för att reagera mot dem som begår felaktiga och illasinnade handlingar.
alla föräldrar och lärare borde gå på utbildningen KOMET helt i linje med waldorfpedagogiken tycker jag i alla fall och de funkar dessutom
Inspirerande att läsa inför vårt första barns kommande skolstart till hösten. Tankarna resonerar väl här, inte minst den avslutande bilden av de antika akademiernas ideal, som något väl värt en renässans.
Hej Björn Klevborn! Tack för kommentaren! Att sätta gränser behöver inte vara auktoritärt men det kanske beror lite på hur det går till? Det jag vänder mig främst mot är att svensk lagstiftning och domstolar accepterar att fysiska åtgärder är okey även om det inte rör sig om rent nödvärn. I övrigt ser jag en stor skillnad mellan barn och vuxna. För vuxna är det ju självfallet att lag och rätt måste råda inklusive bestraffning. För barn ser jag det annorlunda. Barn måste behandlas utifrån sina förutsättningar och efter ålder och mognad och med 100% fokus på möjligheten till en positiv utveckling. Det utesluter inte tydlighet och konsekvenser men jag har erfarit att man många gånger kan hitta bra lösningar för alla utan auktoritära ingripanden. Det vore ju bra om mina (och många andras för övrigt) idéer hade prövats lite mer, men så är det ju tyvärr inte.